Har känt mig lite konstig på senaste, lite nere och det försvinner inte, hur mycket jag än vill.
Bläddrade igenom lite äldre bilder. Vissa påminde om en hel del underbart. Andra om en hel del ledsamt. Med risk för att vara blödig så... Även om de ser glatt ut så minns man vad man kände. Och trots de känns det ändå ganska bra för ingen är lyckligare än jag över livet och vilka underbara vänner jag har. Över allt jag fått göra, allt kul jag varit med om med- och tack vare mina fina vänner.
Dom som kliver fram när man behöver det som mest.
Tack för de, ni vet att jag skulle göra detsamma. Alltid, oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar